Slut på den palestinska "Rätten att återvända"

Mellan 1967 och 1993 fick endast några hundra palestinier från Västbanken eller Gaza rätt att leva i Israel genom att de gifte sig med israeliska araber (vilka utgör nästan en femtedel av Israels befolkning) och de fick israeliskt medborgarskap. Sedan kom Osloavtalet med en föga uppmärksammad familjeåterföreningsklausul vilket förvandlade detta droppande till en flodvåg: 137 000 invånare från det område som styrs av den Palestinska Myndigheten flyttade till Israel 1994-2002, vissa av dem genom antingen bluffäktenskap eller månggifte.

Den israeliska Högsta domstolens byggnad i Jerusalem.

Israel har två huvudanledningar att frukta denna okontrollerade invandring. För det första utgör det en säkerhetsrisk. Yuval Diskin, chef för säkerhetstjänsten Shin Bet anmärkte 2005 att av 225 israeliska araber som var inblandade i terror mot Israel så hade 25 av dem, eller 11 procent, kommit in i landet på laglig väg genom familjåterföreningsklausulen. De dödade 19 israeler och sårade 83; det mest uppmärksammade var självmordsbombaren Shadi Tubasi som på Hamas vägnar bombade Haifas Matza Restaurang år 2002, 15 personer dog.

För det andras så fungerar det som ett förstulet palestinskt "rätt att återvända", och underminerar därigenom Israels judiska karaktär. Dessa 137 000 nya medborgare utgör omkring 2 procent av Israels befolkning, ett inte oväsentligt antal. Yuval Steinitz, som idag är finansminister, urskiljde 2003 i den Palestinska Myndighetens uppmuntran till familjeåterförening "en medveten strategi" för att öka antalet palestinier i Israel och underminera dess judiska karaktär. Ahmed Qurei, en högt uppsatt palestinsk förhandlare, bekräftade senare dessa farhågor: "Om Israel fortsätter motsätta sig vårt förslag angående gränserna (för en palestinsk stat) så kanske vi kräver israeliskt medborgarskap".

Som reaktion på dessa två faror antog Israels parlament i juli 2003 "Lagen om medborgarskap och inresa till Israel". Lagen förbjuder palestinska familjemedlemmar från att automatiskt få israeliskt uppehållstillstånd eller medborgarskap, med tillfälliga och begränsade undantag som kräver att inrikesministern bekräftar att de "identifierar sig med Israel" eller på andra sätt är till gagn. Som svar på hård kritik bekräftade dåvarande premiärminister Ariel Sharon 2005 att "Staten Israel har varje rätt att behålla och skydda sin judiska karaktär även om det innebär att detta får konsekvenser för tillämpningen av medborgarskapspolitiken".

Winston Churchill 1939.

Enligt advokat Sawsan Zaher som har ifrågasatt lagen har endast 33 av 3000 ansökningar om undantag godkänts. Israel är knappast ensam om att anamma hårda krav för familjeåterförening: Danmark till exempel har haft strikta lagar i ett decennium och (bland annat) avvisat en israelisk äkta man från landet, och Nederländerna och Österrike har följt efter.

Förra veckan röstade Israels Högsta Domstol med röstsiffrorna 6-5 för att upprätthålla denna milstolpelag och gjorde den permanent. Samtidigt som man erkänner en persons rätt att gifta sig så förnekar domstolen att detta innebär en rätt till bosättning. Som rättens ordförande, Asher Dan Grunis, skrev i majoritetsuppfattningen "Mänskliga rättigheter är inte ett recept för nationellt självmord".

Detta mönster av palestinsk utvandring till platser där judarna finns går tillbaka nästan till 1882 när europeiska judar började sin aliyah (hebreiska för "uppstigning" vilket betyder invandring till landet Israel). 1939 påpekade Winston Churchill till exempel att judisk invandring till Palestina hade stimulerat en liknande arabisk invandring: "långt ifrån att vara förföljda strömmade araberna in i landet och fortplantade sig så att deras antal har vuxit".

I korthet så måste man inte vara judisk för att dra nytta av sionisternas höga levnadsstandard och rättsamhälle. Joan Peters, som har studerat ämnet, beräknar att en dubbel judisk och arabisk invandring "av åtminstone likvärdig omfattning" skedde mellan 1893 till 1948. Det är inget förvånande med detta: andra moderna européer som bosatte sig i glest befolkade områden (som Australien eller Afrika) skapade också samhällen som attraherade ursprungsbefolkningen.

Gayparad i Tel Aviv 2010: hur många palestinier finns det bland dem?

Detta mönster med palestinsk aliyah har fortsatt sedan Israels födelse. Antisionister är de kanske men ekonomiska flyktingar, politiska dissidenter, homosexuella, angivare och vanliga människor röstar med fötterna och föredrar Mellanösterns utomordentligt moderna och liberala stat framför den Palestinska Myndighetens eller Hamas helvete. Och notera hur få israeliska araber som flyttar till Västbanken eller Gaza för att leva med en äkta make, trots att inga lagliga hinder hindrar dem från att göra detta.

Högsta Domstolens beslut får betydelsefulla långsiktiga konsekvenser. Som Eli Hazan skriver i Israel Hayom "Domstolen fastslog de jure (juridiskt) men också de facto att staten Israel är en judisk stat och avgjorde därmed en flerårig diskussion". Detta stängande av bakdörren till "rätten att återvända" säkrar Israels sionistiska identitet och framtid.

Uppdatering 18 januari 2012: En opinionsundersökning utförd av Mina Tzemach Institute finner häpnadsväckande nog att hela 83 procent av israelerna är emot Högsta Domstolens beslut som diskuteras här ovan. Något är skumt här.